Panik

Idag på Medborgarplatsen var det fullt upp hela dagen. Så full fart att det som inte får hända, hände. Jag glömde bort att hämta lilltjejen från dagis. Inte förens två timmar efter bestämd tid ringde förskolan föräldrarna och frågade varför hon inte blivit hämtad. TVÅ TIMMAR?? Allt är helt mitt fel och jag skyller inte på någon annan än mig själv. Men jag tycker det är märkligt att inte förskolan ringde mig efter en kvart och frågade var jag var, då hade jag varit där på max 20 minuter. Självklart hade det varit jobbigt ändå för att glömma henne får absolut inte hända, men då hade jag kunnat rädda situationen. Nu satt jag i jobb-bilen ute i Fredhäll och skulle just avsluta mitt pass då jag får samtalet mamman. Jag ville bara sjunka under jorden. Det finns verkligen INGA ursäkter till något sådant. Usch, usch, usch vilken hemsk människa jag känner mig som! Hade velat byta ut denna situation till vilket annat jobb som helst, men det kan inte hända när det handlar om ett barn.
Det förtroendet jag byggt upp inför föräldrarna lär ju vara som bortblåst nu. Detta känns verkligen inte bra. Men nu måste jag borsta bort det, och tänka framåt. Jag hakar nämligen väldigt lätt upp mig på saker, framför allt om det handlar om att jag svikit någon eller gjort bort mig på något sätt.
Nog om det.