Samma sak var det nu när min farfar gick bort. Jag fick beskedet när jag jobbade. Jag låtsades som ingenting efter att jag lagt på luren. Mitt pokerface kunde ingen spräcka. Men sen kommer det till en punkt då man inte kan hålla det inom sig längre. När mamma ringde brast det för mig och jag grät intensivt i ca tio minuter. Sen torkade jag tårarna igen och låtsades om som att det inte hänt. Sen kunde jag prata om det som att det hände för flera år sedan, det är lättare att spela obrydd för då intalar jag mig det själv också. Idag fick jag datumet då begravningen ska äga rum, då blev det så tydligt. Ingenting kan ta tillbaka farfar. Det är hemskt att inse att jag aldrig mer kommer få träffa honom. Jag har alltid varit så rädd för döden. Det skrämmer mig att en person kan försvinna från en dag till en annan. Jag vet inte vad jag ska skriva, har inga ord för det tomrum jag känner. Det här blir min första begravning sedan min bror Alexanders, när jag var fem år. Jag har undvikit det men nu känner jag att det är ett steg jag måste ta. Jag kan inte leva i förnekelse längre.
När jag tänker på dig farfar, så blir jag så glad. Du var alltid glad och skämtade med alla in i det sista. Du glömde mycket på grund av din alzheimers, men du glömde aldrig hur man skämtade och skojade. Jag ska börja retas med folk mer, som du alltid gjort, och så ska jag tänka på dig varje gång, för jag vet att du sitter någonstans och tittar på och skrattar. Vila i frid världens bästa Farfar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar