Idag, 2/3, skulle min bror Alexander fyllt 19 år. Det är helt sjukt vad tiden går snabbt. Det var alltså 19 år sedan min lillebror föddes för att sedan 2 veckor senare lämna oss igen. Hjärtfel var anledningen. Nu har man utvecklat en helt annan teknik vilket gör att många barn som föds med hjärtfel faktiskt överlever. Jag önskar att man kunde räddat redan då.
Jag kommer ihåg dagen jag kom till sjukhuset där Alexander låg. Hans lilla kropp var täckt av slangar av alla dess slag. Jag var fem år och hade väldigt svårt att förstå. Vad som hände, varför mamma stod till vänster om mig och bara grät. Jag grät också. Av rädsla, förskräckelse och ovisshet. Skulle han klara sig?
Jag klarade inte av att se honom längre. Mamma och jag gick iväg för att ringa min dagisfröken. Hon skulle hämta mig från sjukhuset så att jag slapp se. Innan hon kom så hann Alexander gå bort. Mitt nästa minne är att jag får gå in i ett annat rum. Vet inte om det stämmer men det var ett vitt rum, väldigt kalt med en vit spjälsäng mitt i rummet. Där låg Alexander, utan slangar och maskiner, död. Mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag kunde inte förstå. Hur kunde den lilla krabat, som jag väntat på i nio månader och bara hunnit älska i 14 dagar, lämna oss redan? Jag kände mig tom.
Efter denna tragiska biten i mitt liv så var det kaos inom mig. Jag började gråta för allt. Klassisk musik, om jag såg en fågel som höll på att bli påkörd, om någon berättade något ledsamt eller om jag kollade på en sorglig film. Allt som jag kunde associera till döden och Alexander. Jag var helt förstörd. Jag kunde inte somna om det inte var någon annan vaken. Jag grät mig till sömns näst intill varje natt. Inte bara precis efter att det hänt utan kanske mellan det att jag var fem och tolv år. Jag kände mig orolig för att bli lämnad, vakna upp ensam, att någon mer närstående skulle gå bort. Den känslan finns dock fortfarande kvar men jag kan hantera det på ett helt annat sätt nu.
Jag är fortfarande rädd för att bli lämnad. Det är en känsla som alltid kommer finnas där någonstans. Det kan vara en förklaring till hur jag beter mig i vissa situationer.
Begravningen var också en pärs. Alla dessa ledsna människor, kistan och de orden som sas. Det var min första begravning, min brors begravning. Det var hemskt. Det var min första begravning, men även min sista. Jag har inte gått på begravning sen dess. Det klart jag kommer gå på begravningar i framtiden men hittills har jag inte varit redo. Jag får rysningar i hela kroppen bara jag tänker på det. Jag tror det handlar mycket om att man får det svart på vitt att personen är borta. Jag lever gärna i förnekelse när det kommer till jobbiga situationer, framför allt när det handlar om något så hemskt som döden. Jag har inte heller gråtit många gånger sedan jag slutade gråta hela tiden när jag var yngre. Jag har inför mina vänner alltid varit den som aldrig gråter. Jag gråter ytterst sällan när jag är själv, en till två gånger per år kanske och jag gråter nog nästan aldrig inför någon. Jag tycker det är väldigt jobbigt att visa mig så svag, jag känner mig naken. Jag har gråtit tillräckligt i mina dagar. Tror att jag vill lägga mig den tiden bakom mig. Vet inte om det är bra eller dåligt, antagligen dåligt.
Alexander kommer alltid ha en stor del av mitt hjärta. Jag hade inte kunnat önska mig något mer än att få ha honom vid min sida idag, sjunga "ja må han leva" och äta tårta. Men nu är det inte så, och då får jag istället hoppas att han har det bra, där han nu är. Blir firad där istället.
Alexander, grattis på födelsedagen! Jag älskar dig!
Jag kommer ihåg dagen jag kom till sjukhuset där Alexander låg. Hans lilla kropp var täckt av slangar av alla dess slag. Jag var fem år och hade väldigt svårt att förstå. Vad som hände, varför mamma stod till vänster om mig och bara grät. Jag grät också. Av rädsla, förskräckelse och ovisshet. Skulle han klara sig?
Jag klarade inte av att se honom längre. Mamma och jag gick iväg för att ringa min dagisfröken. Hon skulle hämta mig från sjukhuset så att jag slapp se. Innan hon kom så hann Alexander gå bort. Mitt nästa minne är att jag får gå in i ett annat rum. Vet inte om det stämmer men det var ett vitt rum, väldigt kalt med en vit spjälsäng mitt i rummet. Där låg Alexander, utan slangar och maskiner, död. Mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag kunde inte förstå. Hur kunde den lilla krabat, som jag väntat på i nio månader och bara hunnit älska i 14 dagar, lämna oss redan? Jag kände mig tom.
Efter denna tragiska biten i mitt liv så var det kaos inom mig. Jag började gråta för allt. Klassisk musik, om jag såg en fågel som höll på att bli påkörd, om någon berättade något ledsamt eller om jag kollade på en sorglig film. Allt som jag kunde associera till döden och Alexander. Jag var helt förstörd. Jag kunde inte somna om det inte var någon annan vaken. Jag grät mig till sömns näst intill varje natt. Inte bara precis efter att det hänt utan kanske mellan det att jag var fem och tolv år. Jag kände mig orolig för att bli lämnad, vakna upp ensam, att någon mer närstående skulle gå bort. Den känslan finns dock fortfarande kvar men jag kan hantera det på ett helt annat sätt nu.
Jag är fortfarande rädd för att bli lämnad. Det är en känsla som alltid kommer finnas där någonstans. Det kan vara en förklaring till hur jag beter mig i vissa situationer.
Begravningen var också en pärs. Alla dessa ledsna människor, kistan och de orden som sas. Det var min första begravning, min brors begravning. Det var hemskt. Det var min första begravning, men även min sista. Jag har inte gått på begravning sen dess. Det klart jag kommer gå på begravningar i framtiden men hittills har jag inte varit redo. Jag får rysningar i hela kroppen bara jag tänker på det. Jag tror det handlar mycket om att man får det svart på vitt att personen är borta. Jag lever gärna i förnekelse när det kommer till jobbiga situationer, framför allt när det handlar om något så hemskt som döden. Jag har inte heller gråtit många gånger sedan jag slutade gråta hela tiden när jag var yngre. Jag har inför mina vänner alltid varit den som aldrig gråter. Jag gråter ytterst sällan när jag är själv, en till två gånger per år kanske och jag gråter nog nästan aldrig inför någon. Jag tycker det är väldigt jobbigt att visa mig så svag, jag känner mig naken. Jag har gråtit tillräckligt i mina dagar. Tror att jag vill lägga mig den tiden bakom mig. Vet inte om det är bra eller dåligt, antagligen dåligt.
Alexander kommer alltid ha en stor del av mitt hjärta. Jag hade inte kunnat önska mig något mer än att få ha honom vid min sida idag, sjunga "ja må han leva" och äta tårta. Men nu är det inte så, och då får jag istället hoppas att han har det bra, där han nu är. Blir firad där istället.
Alexander, grattis på födelsedagen! Jag älskar dig!
Va fint!
SvaraRadera